Om viljans frihet

OM VILJANS FRIHET ETT F�REDRAG AV FRANS v. SCH�ELE �STERSUND A.-B. J�MTLANDS TIDNINGS TRYCKERI 1922 Vad jag i afton skall tala om, �r varken den politiska friheten eller om m�nniskans f�rmenta r�tt att handla fritt, oberoende av alla sedliga bud. Utan min nuvarande uppgift �r en filosofisk-psykologisk f�rel�sning om detta problem: har m�nniskan i och med sin vilja en f�rm�ga att sj�lv best�mma sig f�r den ena eller andra av olika m�jligheter, har hon i denna bem�rkelse en _fri vilja_, eller �r v�r vilja alltid bunden av kausalitetens n�dv�ndighet, s� att hon i varje �gonblick endast kan vilja ett, n�mligen det vartill hon tvingas av sin f�rtids och den nuvarande situationens f�renade orsaker? �ver detta problem ha m�nsklighetens alla stora t�nkare grubblat och spekulerat, utan att komma till n�gon l�sning av den art, att den tillvunnit sig allm�nt erk�nnande. �n i dag st� de motsatta meningarna i denna fr�ga s� skarpt mot varandra, som de n�gonsin det gjort, sedan problemet f�rst kom under debatt. Somliga t�nkare antaga och f�rsvara den m�nskliga viljans frihet och se i den m�nniskans egentliga adelsm�rke, det som h�jer henne s�som person �ver naturen, �ver den opersonliga verkligheten med dess bundenhet av naturlagarna. Denna �sikt �r den filosofiska frihetsl�ran eller _indeterminismen_. Andra d�remot f�rf�kta den rakt motsatta �sikten, frihetsf�rnekelsen eller _determinismen_. Enligt denna �sikt finnes aldrig f�r viljan n�gra olika m�jligheter att v�lja emellan, utan v�rldsf�rloppet �r en o�ndlig kedja av orsaker och verkningar, i vilken varje l�nk �r genom en oblidkelig n�dv�ndighet bunden vid de andra l�nkarna. Och i den kedjan har ock den m�nskliga viljan sin best�mda, �desbundna plats, och varje hennes beslut �r s�dant det m�ste vara i f�ljd av sitt inordnande i orsakskedjan. M�nniskan tror sig �ga en fri vilja och med en viss grad av sj�lvst�ndighet fatta sina beslut. Men detta �r blott ett sj�lvbedr�geri, grundat p� hennes okunnighet om de orsaker, som i varje �gonblick framkallar viljeyttringen s�som sin ovillkorliga verkan. Lika g�rna kunde stenen, som i f�ljd av tyngdlagen med en viss best�md hastighet faller till marken, inbilla sig att den med egen kraft best�mde sin r�relse. Om den under sitt lopp genom luften vaknade till medvetande skulle den kanske falla offer f�r en s�dan dess sj�lvk�nsla smickrande illusion, d� den icke visste varifr�n den kom och vad som drev den ned mot marken. M�nniskan �r just i en liknande situation. Omedveten f�des hon hit till v�rlden och vaknar till medvetande, sedan hon v�l b�rjat sin verksamhet. Okunnig om de krafter, som s�tta henne i r�relse, inbillar hon sig �ga en sj�lvst�ndig r�relsef�rm�ga och sj�lv med sin vilja l�nka sitt �de. En smula reflektion borde emellertid befria henne fr�n denna d�raktiga illusion. Vad har hon f�r r�tt att tro sig st� utanf�r det system av orsaker och verkningrar, som i �vrigt reglerar allt inom universum? � nej, hon �r inom detta blott ett litet obetydligt stoftgrand, som liksom all annat ledes av naturlagarnas undantagsl�sa n�dv�ndighet. Vare sig att hon utf�r ett beundransv�rt hj�lted�d, som gjuter en �rans gloria kring hennes hj�ssa, eller fl�ckar sitt namn genom en f�raktlig, brottslig handling, i b�dadera fallen handlar hon s�, som hon m�ste handla i f�ljd av de �rftliga anlag, med vilka hon blivit f�dd, den utveckling dessa anlag f�tt genom hennes f�reg�ende liv och den situation, i vilken hon nu f�rsatts. Att t�nka sig n�got annat �n endast en d�rskap, viljefriheten �r endast ett "asylum ignoranti�", en okunnighetens tillflykt, fr�n vilken den t�nkande och bildade m�nniskan m�ste h�lla sig fj�rran. "Sanningen skall g�ra eder fria", s�ger ett gammalt p�st�ende; nej, tv�rtom, sanningen skall l�ra oss, att vi �ro alltigenom ofria. Detta �r de tv� �sikterna, som st� s� of�rsonliga mot varandra,--_indeterminismen_, som jakar viljans frihet, _determinismen_, som nekar den. M� vi n�got lyssna till de sk�l, som anf�ras fr�n vardera h�llet, och till sist s�ka v�ga sk�l mot sk�l. L�t oss f�rst h�ra de sk�l, som _indeterministerna_ �beropa. Deras huvudargument �r helt enkelt detta: viljans frihet �r ett faktum, som vi i v�r inre erfarenhet kunna konstatera med minst lika stor visshet som n�got som helst i den yttre erfarenheten givet faktum. Vi �ga en fri vilja, ty vi k�nna oss fria. Vi m�rka, huru vi sj�lva fritt best�mma oss, n�r vi v�lja mellan olika handlingsm�jligheter. Att tvivla p� detta v�rt eget omedelbara medvetandes inre vittnesb�rd, �r minst sagt lika orimligt, som att betvivla tillvaron av den yttre v�rld, som vi fatta med v�ra sinnen. Vi kunna visserligen taga miste om de motiv, som p�verka oss i beslutets �gonblick. Vi kunna t. ex vid ett visst tillf�lle tro oss handla rent oegennyttigt, under det att i sj�lva verket en i v�rt sj�lvslivs omedvetna djup f�rdold egoism v�sentligt p�verkat oss. Men att d�rav draga den slutsatsen, att hela frihetsmedvetandet �r en illusion �r att "kasta ut barnet med badvattnet". Vi �ro visserligen m�ngen g�ng mera ofria �n vi tro, men det finnes ock tillf�llen, d� vi med s�dan klarhet st�lla de olika handlingsm�jligheterna mot varandra och under �verl�ggningen s� tydligt m�ta deras v�rden i j�mf�relse med varandra, att frihetsf�rnekelsen blir en ren orimlighet. D� emellertid detta argument ej verkar p� deterministerna, utan dessa h�lla f�r en tom illusion, vad indeterministerna anse vara ett of�rnekligt inre faktum, s� g� de sistn�mnda ett steg l�ngre och h�nvisa till de f�ljder, som frihetsf�rnekelsen skulle ha f�r v�r livs�sk�dning i det hela och f�r livet sj�lvt. Hava vi icke en fri vilja, s� finnes f�r oss intet som f�rtj�nar kallas plikt och d�rmed �ver huvud ingen moral. Om det icke finnes f�r oss n�gra olika handlingsm�jligheter, s� finnes heller intet moraliskt "b�ra", utan endast ett naturn�dv�ndigt "m�ste". Men d� �ro ock alla handlingar av samma moraliska v�rde eller, r�ttare sagt, moraliska v�rdel�shet. Ingen skillnad finnes d� mellan gott och ont, mellan dygd och last, mellan r�tt och or�tt. Allt moraliskt ansvar f�rsvinner, ingen r�r sj�lv f�r huru han handlar. Man handlar alltid s�, som man _m�ste_ handla. D�rmed punkt och slut. Men hur skall ett m�nskligt samh�lle p� en s�dan grund kunna byggas upp? Staten kan visserligen �ven med deterministiska f�ruts�ttningar anse sig ber�ttigad att mot vissa handlingar anv�nda straff s�som ett statens medel till sj�lvf�rsvar. Men hur skall det kunna vara r�ttvist att i s�dant syfte tillfoga brottslingen lidande, d� denne lika litet r�r f�r att han handlar samh�llsvidrigt, som de andra ha n�gon personlig f�rtj�nst i och med sitt r�ttr�diga handlingss�tt. Och huru skall man fr�n deterministiska f�ruts�ttningar kunna bygga upp n�got kulturliv eller �ver huvud bygga upp n�got alls? Skall icke f�rest�llningen om alltings n�dv�ndighet, ber�va v�r vilja dess energi. Allt sker ju enligt den deterministiska �sikten, �ven om vi l�gga armarna i kors, varf�r d� r�ra dem? Man har ju hos turkar och ryssar historiskt sett, huru fatalismen verkar till f�retagsamhetens f�rsvagande. Liknande verkan p� individerna och folken m�ste all determinism f�, om den verkligen blir den h�rskande livs�sk�dningen och dess anh�ngare icke, sin �sikt till trots, i de enskilda fallen sj�lva l�ta sig av frihetsillusionen eggas till handling. En annan avskr�ckande f�ljd drager determinismen med sig, n�mligen en all livslycka d�dande pessimism. Hur skola vi n�mligen kunna bevara den f�r livet beh�vliga optimismen, om vi med deterministerna taga allt, som sker v�rlden, s�som i v�rldsplanen ing�ende rent n�dv�ndiga best�ndsdelar. H�r sker s� mycket ohyggligt, m�drar m�rda sina barn, m�n pl�ga sina hustrur till d�ds, v�rldskrig utk�mpas och makt s�ttes med v�ld i r�ttens st�lle. Om nu allt detta ing�r i den av evighet best�mda livsplanen, hur skola vi d� kunna bevara, v�r tro p� livet? �r icke fr�n denna synpunkt determinismen en rent ohygglig v�rlds�sk�dning, inf�r vilken vi m�ste rysa tillbaka? Den ger sig ut f�r att vara frukten av allvarligt sanningss�kande, men f�ruts�tter den icke f�r att bliva uth�rdlig antingen ett l�ttsinne, nog ytligt f�r att aldrig befatta sig med n�gra v�rdeomd�men om v�rlden, eller ett hj�rta nog kallt, f�r att icke erfara n�gra djupare m�nskliga k�nslor? Sannerligen man m�ste ha starka sk�l f�r att l�ta sig drivas till en s� livsfientlig v�rlds�sikt. Vilka �ro d� de argument, som deterministerna �beropa? Den form av determinism, som f�rst m�ter oss i filosofiens historia, �r den _psykologiska determinism_, som formulerades av _Sokrates_ i hans ryktbara sats: "Den, som vet det r�tta, g�r det r�tta; ingen handlar frivilligt or�tt, utan endast d�rf�r att han ej vet det r�tta".--Denna uppfattning var naturlig f�r Sokrater i f�ljd av den entusiasm, som hos honom v�ckts genom uppt�ckten av den begreppsm�ssiga kunskapens allm�ngiltiga v�rde. Det citerade p�st�endet innebar nog ocks� f�r Sokrates en rent personlig sanning: hans karakt�r var s�dan, att han ej ett �gonblick kunde frestas att handla mot b�ttre vetande. Men hur �r det i det stycket med oss andra? Ack, huru ofta m�ste vi icke inst�mma i den romerske skaldens ord: "Video meliora proboque, deteriora sequor" (jag inser och sk�nker mitt gillande �t det b�ttre, men jag f�ljer det s�mre)! Det �r s� m�nga g�nger ej huvudet, utan hj�rtat, som styr v�ra handlingar. Vi kunna d�rf�r alltf�r v�l veta det r�tta, men g�ra det or�tta. Insikten binder icke v�r viljas frihet. Snarare best�mmas v�ra �sikter s�rskilt p� det moraliska omr�det mera av v�ra k�nslor och v�r vilja �n dessa ledas av �sikterna. Samma psykologiska misstag, som Sokrates i detta h�nseende begick, pr�glade ocks� den allm�nna tankeriktningen under det tidevarv, som just d�rf�r kallas _upplysningstiden_, den tid, d� man trodde att i stort sett inte annat beh�vde g�ras f�r att f�ra kulturen fram�t �n h�ja f�rst�ndets upplysning. Med f�rdomarna och vidskepelsen skulle ock brotten och lasterna f�rsvinna. Nogsamt har historien nu visat oss "sena tiders barn" grundl�sheten av denna intellektualistiska optimism, som f�r �vrigt vederlagts redan genom kristendomens djupa syndmedvetande och inom vetenskapen fick sin d�dsst�t genom Kants l�ra om "det radikalt onda" hos m�nniskan. Den f�r _medeltiden_ specifika formen av determinism var den som vi kunna kalla den _teologiska determinismen_. Enligt denna s�g man i Guds allmakt och allvetande hinder f�r m�nniskans viljefrihet. Om m�nniskan kunde sj�lv n�got fritt besluta och utf�ra, s� skulle hon ju kunna rubba Guds allm�nna v�rldsplan och g�cka det allvetande, med vilket Gud av evighet, f�rutsett allt vad som skall h�nda och ske, d�ribland �ven varje enskild m�nsklig handling, den d�rf�r ej kan bliva n�gon annan, �n den av Gud f�rutsedda och d�rf�r allt fr�n tidernas morgon f�rutsedda. Till detta �sk�dnings�tt bek�nde sig _Augustinus_ i sin predestinationsl�ra och �ven _Luther_, som f�llt det drastiska yttrandet: "m�nniskan �r en h�st; rides den av Gud, s� kommer man till himlen; men rides den av dj�vulen, s� b�r det till helvetet". Denna �sikt r�jer en alltf�r l�g uppfattning av Guds v�sen och v�rt f�rh�llande till honom. N�r man i Guds allvetande ser ett hinder f�r m�nniskoviljans frihet, visar man, att man fattat Guds t�nkande s�som underkastat tidstillvarons brister. Man har d�rvid f�rbisett, att Gud �r evig, och att evighet ej betyder tillvaro i all tid, utan upph�jdhet �ver allt vad tid heter. F�r Gud finnes intet "f�re" och "efter", utan skola vi med en fr�n v�r v�rld h�mtad bild positivt uttrycka formen f�r den gudomliga verkligheten, s� lever han i ett st�ndigt "nu". Att hos honom tala om ett f�rutseende, ett vetande p� f�rhand, som sedan beh�ver bekr�ftas av verkligheten, �r en krass orimlighet och att i ett s�dant gudomligt f�rutseende antaga ett hinder f�r viljans frihet �r lika stridande mot de sanna gudsbegreppen som mot en riktig uppfattning av m�nniskans v�sen. �ven hon tillh�r med sitt innersta v�sen evighetsv�rlden och hennes tidsliv �r d�rav blott ett ofullkomligt fenomen. N�r man i Guds allmakt ser ett hinder f�r m�nniskans viljefrihet, har man fattat f�rh�llandet mellan Gud och m�nniskan p� ett alltf�r yttre s�tt. Man har f�rest�llt sig Guds makt och m�nniskans makt s�som bredvid varandra, s�som tvenne konkurrerande makter, av vilka ej den ena kan vara en allmakt, utan att den andra blir alldeles maktl�s. Men har man d� gjort klart f�r sig, vad det betyder att p� detta s�tt ber�va m�nniskan all makt? Det skulle konsekvent inneb�ra ett fullkomligt f�rintande av hennes v�sen. Hon skulle d� ej ens kunna liknas vid den h�st, som rides av Gud eller av dj�vulen, utan hon skulle vara ett rent intet, som ej kunde ridas varken hit eller dit. I verkligheten st� vi icke i detta yttre f�rh�llande till Gud, utan "i honom leva vi, r�ras vi och hava v�r varelse", liksom fr�n andra sidan sett, han �r icke utom oss, utan inom oss, utg�r v�rt eget innersta _jag_. All v�r makt �r d�rf�r p� samma g�ng hans makt; och v�r viljas frihet, dess upph�jdhet �ver naturn�dv�ndighet, �r just ett uttryck f�r v�r delaktighet i den gudomliga allmakten. Det �r d�rf�r s� l�ngt ifr�n, att Guds allmakt hindrar v�r frihet, att tv�rtom v�r vilja �r fri endast i samma m�n som Guds makt verkar inom oss. Det �r detta vi kalla Guds n�d, och denna �r p� samma g�ng v�r h�gsta frihet. Ingen av de nu antydda formerna av determinismen, varken den psykologiska eller den teologiska, �r emellertid den specifikt nutida formen av determinismen. Denna �r en helt annan; vi leva ej l�ngre i n�gon naivt optimistisk upplysningstid, ej heller i en tid, d� det religi�sa betraktelses�ttet ut�var tankeledningen. Utan nu �r det naturvetenskapen, som sitter i kulturens h�gs�te och vill trycka sin pr�gel p� hela v�rlds�sk�dningen. V�r tids form f�r f�rnekandet av viljans frihet �r d�rf�r vad man kan kalla den _naturalistiska determinismen_. F�r denna skulle jag icke kunna redog�ra utan en r�tt utf�rlig framst�llning av den s.k. _naturvetenskapliga v�rlds�sk�dningen_, och kritiken av denna skulle ock egentligen kr�va ett st�rre utrymme, �n h�r nu st�r mig till buds. Men r�rande den n�mnda v�rlds�sk�dningen har jag redan n�got yttrat mig i min f�rra f�rel�sning h�r om "V�r tid och religionen". Jag anser mig d�rf�r nu kunna inskr�nka mig till att blott fullst�ndiga denna kritiska framst�llning genom n�gra f� anm�rkningar, s�rskilt r�rande naturalismens sk�l f�r f�rnekandet av viljans frihet. Den naturalistiska v�rlds�sk�dningen �r vanligen en radikal materialism, som vill f�rklara allt ur _kraft_ och _materia_. B�da fattas s�som eviga i betydelsen av ej i tiden uppkomna och ej heller i tiden f�rg�ngliga. Materien med dess o�ndliga massa av atomer och molekyler har alltid funnits och skall alltid f�rbliva, till sitt v�sen sig st�ndigt lik, ehuru under kraftens eller energiens inverkan den �r f�rsatt i st�ndig r�relse och d�runder sm�delarna st� i v�xlande relationer till varandra och ing� i olika s�dana mer eller mindre kortvariga kombinationer, som vi kalla de yttre tingen. �ven energien �r ouppkommen och of�rg�nglig. Dess kvantum �r of�r�nderligt; ehuru den kan v�xla former, �n framtr�da s�som kemisk energi, �n s�som ljus eller v�rme, magnetism eller elektricitet, �n s�som mekaniskt arbete o.s.v., beh�ller den st�ndigt samma energim�ngd, en�r den ena energiformen enligt best�mda ekvavalensm�tt utan kvantitetsf�r�ndring f�rbytes i den andra. I detta materiella universum ing�r enligt den materialistiska naturalismen ocks� sj�lslivet, som intet annat �r �n vissa molekyl�ra r�relser i hj�rnans gangliceller. �ver huvud �r allt vad som sker i universum intet annat �n r�relser, och dessa best�mmas i allo av de eviga naturlagarna. Om naturalismen ej utvecklar en s�dan radikalt materialistisk psykologi utan i viss m�n erk�nner en specifikt psykisk verklighet, s� antager den dock att viljan alltigenom �r bunden genom inflytandet av i tiden f�reg�ende orsaker. Man f�ster d� uppm�rksamheten vid att viljan aldrig best�mmer sig utan vissa k�nslor s�som _motiv_ och g�r g�llande att hon d�rvid med n�dv�ndighet best�mmes genom det vid tillf�llet starkaste motivet. Att i en s�dan v�rlds�sk�dning ingen plats finnes f�r en fri vilja, �r ju givet. Allt �r i den s� fattade v�rlden naturn�dv�ndigt best�mt. Ingenst�des finnes n�gra olika reala m�jligheter; endast ett �r i varje fall verkligt och detta p� samma g�ng n�dv�ndigt. Att antaga en fri vilja, �r att f�rneka kausalitetslagens universalitet och detta detsamma som att ber�va naturforskningen en av dess oundg�ngliga postulat och �ppna d�rren p� vid gavel f�r allsk�ns vidskeplig tro p� underverk och trolldom. Kunde en fri vilja ingripa p� n�gon punkt i v�rldsf�rloppet, s� skulle d�rigenom energiens kvantum �n kunna �kas, �n minskas, och lagen om kraftens best�nd--den andra oundg�ngliga f�ruts�ttningen f�r allt vad naturvetenskap heter--vara st�rtad. V�l m� indeterministerna klaga �ver att naturalismen ber�var dem en m�ngd av deras k�raste �lsklingsf�rest�llningar, rycker undan st�den f�r den konventionella moralen, fyller i klyftan mellan moralisk skuld och f�rtj�nst, kr�ver en annan grund �n den gamla f�r straffbarheten o.s.v. De klaga, men--de klaga dumt; ty man skall ej klaga �ver det, som �r n�dv�ndigt, utan endast l�ra sig att klokt och �dmjukt finna sig d�ri och "g�ra en dygd av n�dv�ndigheten". Luften �r tunn d�ruppe p� vetenskapens h�jder, men man m�ste v�nja sig att andas den luften. Egentligen �r den i h�g grad h�lsosam. Det �r ocks� kallt d�ruppe. Men man m�ste h�rda sig och l�ra sig att st� ut med den temperaturen. Och s� h�ja de naturalistiska deterministerna stolt sina kalla huvuden i den tunna luften och tro sig kunna leva utan de livsl�gner, som vi andra stackare s� h�nga oss fast vid. Vad skola vi nu � v�r sida s�ga om denna v�rlds�sk�dning? Vilja vi f�r dess lag sl�ppa v�rt evangelium? _Pascal_ har en g�ng sagt: "hj�rtat har sina sk�l, som f�rst�ndet ej f�rst�r sig p�." Naturalismen g�r till ytterlighet i underk�nnandet av dessa hj�rtats sk�l, vilka i sj�lva verket �ro �nnu betydelsefullare f�r oss m�nniskor �n alla f�rst�ndets skarpsinniga argument. Uppgiften �r att utbilda en v�rlds�sk�dning, som tillfredsst�ller p� en g�ng huvudets fordringar och hj�rtats krav. Det g�r _icke_ naturalismen, och d�rmed �r denna v�rlds�sikt enligt min �sikt d�md. Det �r en ensidig v�rlds�sk�dning, som godtyckligt till all verklighet utstr�cker vad endast g�ller om den oorganiska naturen. Redan n�r det g�ller att f�rklara livsf�reteelserna hos de organiska varelserna, hos v�xter och djur, visar sig otillr�ckligheten av den mekaniska naturf�rklaringens principer. Det finnes hos dem n�got mer �n de fysiska och kemiska f�rloppen, vilka kunna reduceras till en mekanisk kausalitet. Det g�r sig h�r g�llande s�rskilda teleologiska principer, som p� n�got s�tt leder naturf�rloppen i �ndam�lsenlig riktning, d.v.s. f�r fyllande av den organiska varelsens livsbehov. Dessa principer �r det vi sammanfatta under namnet _liv_, och detta, livet, kan icke p� naturalismens s�tt f�rklaras. Redan h�r m�ter man n�got, som st�r �ver den rena naturkausaliteten,--visserligen �nnu icke en fri vilja, men en sorts f�rebud d�rtill. �nnu tydligare bliva dessa f�rebud, s� snart man fr�n betraktelse av det kroppsliga livet skrider �ver till iakttagande av sj�lslivet, till de olika yttringarna av medvetande. D�rmed f�res man �ver fr�n naturen till _anden_, som har sina egna lagar, helt andra �n naturlagarna. Inom sinnesf�rnimmelserna �r man �nnu delvis bunden vid de yttre intrycken. S� l�ngt som f�rest�llningsf�rloppet kan f�rklaras genom id�associationerna, kan man �nnu v�sentligen r�ra sig med orsaksf�rklaringar. Men n�r man s� kommer till det logiska t�nkandet, visa sig alla s�dana f�rklaringsf�rs�k otillr�ckliga. D�rmed �r man inne p� ett andligt omr�de, d�r personligheten sj�lv v�sentligen best�mmer sitt inneh�ll. Sedan man konstaterat denna tankens relativa sj�lvst�ndighet, f�rv�nas man ej �ver att finna ock en viss sj�lvst�ndighet eller frihet hos viljan. I dennas l�gsta yttringar, drifterna och instinkterna, har �nnu naturkausaliteten ett dominerande inflytande. Rester av detta st� �nnu kvar hos beg�ren, d�r det tillf�lliga godtycket r�der. Men kommer man s� vid sin betraktelse �ver till den egentliga viljan, som best�mmer sig, efter klar �verl�ggning, med fullt medvetande fattar sina beslut och avsiktligt utf�r dem i handling,--ja, d� �r man inne p� den fria viljans omr�de. Denna medvetna vilja b�r sj�lv vittne om sin frihet, den k�nner sig fri, vet sig fri--och _�r_ d�rf�r fri. Mot det deterministiska argumentet om att viljan i varje fall best�mmes av det starkaste motivet, framh�ller jag f�rst och fr�mst att enligt regeln motiven �ro kvalitativt skilda, s� att valet mellan dem icke kan avg�ras efter ett rent kvalitativt f�rh�llande mellan starkare och svagare. F�r �vrigt �r att m�rka, att vi genom v�r makt �ver uppm�rksamheten kunna inverka p� motivens styrka. Det motiv, som vi uppm�rksamma, f�rst�rkes, det som vi ej uppm�rksamma f�rsvagas. I viss m�n kan d�rf�r v�r vilja sj�lv best�mma motivens styrka. Men hur g�r det d� med kausalitetslagen och lagen om kraftens best�nd, dessa naturforskningens grundprinciper, och hur g�r det d�rf�re med naturvetenskapen sj�lv, som bygger p� deras till�mpande? D�rf�r beh�ver man icke hysa n�gon farh�ga. Intet hindrar naturvetenskapen att p� sitt omr�de framgent anv�nda dessa principer, ehuru den ej har r�tt att utstr�cka dem �ver naturens omr�de till andens, om vilken naturvetenskapen alls ej handlar, om den �r nog kritisk att iakttaga sina naturliga gr�nser. Ja, men om m�nniskan med sin fria vilja kan ingripa i naturf�rloppen, hindras ej d�rigenom s�kerheten i alla naturvetenskapliga ber�kningar och f�ruts�gelser? H�rvid b�r man besinna, att �ven deterministerna sakna alla resurser f�r att s�kert f�ruts�ga m�nskliga handlingar. �ven om de taga f�r givet, att alla s�dana ledas av en mekanisk kausalitet, �ro de genom det m�nskliga sj�lslivets invecklade beskaffenhet hindrade att s� genomsk�da detsamma, att de kunna f�ruts�ga de m�nskliga handlingarna. Klokt nog avh�lla sig d�rf�r �ven deterministerna fr�n varje f�rs�k till s�kra f�ruts�gelser p� de omr�den, d�r de kunna v�nta sig ingrepp av m�nskliga viljor. Resultatet med avseende p� de naturvetenskapliga ber�kningarnas r�ckvidd �r s�lunda faktiskt precis detsamma, vare sig man utg�r fr�n deterministiska eller indeterministiska f�ruts�ttningar. Kausalitetslagen �r f�r �vrigt alls icke ett axiom, vars allm�ngiltighet p� n�got s�tt �r sj�lvklar. Den �r endast ett teoretiskt postulat, en arbetshypotes, som man har allt sk�l att anv�nda, s� l�ngt som den visar sig st�mma med erfarenheten och verkligt underl�tta den vetenskapliga f�rklaringen, men heller icke ett enda steg l�ngre. Att pocka p� dess giltighet p� ett omr�de, d�r den tv�rtom f�rsv�rar f�rklaringen, �r endast en kortsynt envishet, som alls intet har att g�ra med sunda vetenskapliga metoder. Och vad �r det erfarenhetsm�ssiga upphovet till orsaksbegreppet? Inom naturen erfara vi aldrig det inre band, som binder orsak vid verkan. Utan uppslaget till begreppet i fr�ga har man h�mtat fr�n erfarenheten om viljan s�som orsak till sina handlingar. F�rest�llningen om naturorsaker utg�r s�lunda alltid ytterst en frukt av en viss antropomorfistisk naturuppfattning. Man har utg�tt fr�n erfarenheten av viljans fria kausalitet; n�r man s�kt till�mpa denna p� naturen, har man m�st modifiera begreppet, s�tta en mekanisk kausalitet i st�llet f�r den fria, personliga kausaliteten. Sedan den modifikationen i naturf�rklaringens intresse skett, vill man v�nda om analogien och utstr�cka den mekaniska kausaliteten �ven till viljan! �r icke det ober�ttigade i ett s�dant analogislut p�tagligt? Och lagen om kraftens best�nd, rubbas den av indeterminismen? Det �r icke ot�nkbart att viljan kunde ingripa i naturf�rloppet utan att varken �ka eller minska energiens kvantum, n�mligen genom att redan befintliga latenta krafter av viljan tvingas att utl�sa sig i levande kraft. F�r �vrigt g�ller denna lag endast om ett inom sig slutet och begr�nsat naturomr�de. Till�mpad p� universum i det hela �r den meningsl�s, ty universum �r o�ndligt. Att d�r tala om �kning eller minskning �r p�tagligen orimligt. Med denna kortfattade framst�llning anser jag mig visst icke hava l�st viljefrihetens gamla och alltid lika aktuella grubbelproblem. Jag har p� sin h�jd givit n�gra svaga antydningar om i vilken riktning l�sningen enligt mitt f�rmenande b�r s�kas. L�ngre l�r man heller icke kunna komma med en enda f�rel�sning. En i n�gon m�n tillfredsst�llande l�sning kan problemet ej f� annat �n mot bakgrunden av en hel v�rlds�sk�dning, s�lunda s�som en integrerande detalj inom ett fullst�ndigt filosofiskt system. H�r nu ytterligare blott n�gra antydningar om vad art den v�rlds�sk�dning m�ste vara, inom vilken friheten kan finna en plats. Att den icke rymmes inom naturalismens r�m�rken, har jag redan s�kt klarg�ra. Frihetens filosofi m�ste vara ett tv�v�rldssystem, d.v.s. en v�rlds�sikt, som antager att bakom och �ver den sinnliga v�rlden finnes en annan och h�gre v�rld, en evighetsv�rld, h�jd �ver tid och rum. S�som exempel p� s�dana v�rlds�sk�dningar h�nvisar jag till Platos id�l�ra, Kants transscendentalfilosofi eller Bostr�ms personlighetsfilosofi. Den osinnliga v�rlden l�ra vi aldrig k�nna, om om vi blott utg� fr�n en rent teoretisk bearbetning av erfarenheten. Utan till kunskapen d�rom komma vi endast, om vi d�rj�mte utg� fr�n v�ra k�nslors krav och v�rt viljelivs fordringar och bygga v�rlds�sk�dningen mera p� moral och religion �n p� naturvetenskap, l�ta lika v�l intuitionen tala, som anv�nda reflexionens abstrakta slutledningar. Men en filosofi, som g�r s�dana v�gar--inv�nder man--den blir icke vetande utan tro, och den f�rtj�nar d�rf�r icke namnet vetenskap. N�, p� namnet kommer intet an. Kalla en s�dan v�rlds�sk�dning, vad ni vill; det �r i alla fall en s�dan vi beh�va f�r v�rt _liv_ och--f�r att med lugn kunna se _d�den_ an. Ja, jag vill i min frihetsl�ra g� �nnu ett steg l�ngre. Viljan �r icke av naturen fri, utan har att sj�lv g�ra sig fri, n�mligen genom att med egen kraft tygla och besegra beg�ren och d�rigenom steg f�r steg utveckla sig till den frihetsvarelse, som �r den sedliga karakt�ren. Men f�r att kunna utf�ra det frig�relseverket, fordras f�rst och fr�mst, att man tror p� dess m�jlighet, att man icke misstr�star om sin viljas f�rm�ga att g�ra sig fri. P� s� s�tt �r en indeterministisk �vertygelse moralens f�rsta grundf�ruts�ttning; men den �vertygelsen f�r man icke till sk�nks genom n�gon blott teoretisk unders�kning. Utan den m�ste sj�lv framg� s�som resultatet av en viljeakt. S� har den fria viljan att sj�lv proklamera sin frihet. Fri �r m�nniskan, endast om hon _vill_ vara fri, men d� kan hon ock _i handling bevisa sin viljas frihet_,--och detta �r det oveders�gligaste av alla frihetssbevis.